Visst är det konstigt..

..när folk som talar om förtryck och vikten av att acceptera olikheter, samtidigt totaldissar alla som inte tycker precis som de själva? Deras argument blir plötsligt så tomma. Ett exempel är Sanna Lundell när hon sommarpratade i år. Hon säger en hel del bra saker om beroendesjukdomar, men när hon några minuter tidigare sagt att alla som inte erkänner patriarkatet och mäns överordning, saknar vitala delar i hjärnan blir resten inte heller så trovärdigt. Det är inte det att hon tycker annorlunda än jag, utan det att hon idiotförklarar alla som inte tycker precis som hon.
Sanna säger också att hon är säker på att hennes dotter kommer att tvingas ta hänsyn till alla män, tystas ned, klappas på huvudet, få sämre lön, utsättas för tjatsex m.m. För mig är det en jättekonstig inställning. Varför skulle hennes dotter så säkert behöva vara med om det när jag sluppit? Jag har aldrig upplevt patriarkatet här i Sverige, jag har aldrig blivit klappad på huvudet, aldrig tystats ned, aldrig haft sämre lön än någon kille med samma arbetsuppgifter och jag har heller inte känt av något själsligt slaveri, som enligt Sanna bor i alla kvinnor. Jag är ungefär som de flesta; osäker ibland, bra på en del saker, dålig på annat. Skillnaden från Sannas dotter är förstås att jag har en familj som alltid tagit för givet att jag är lika mycket värd som alla andra och att jag kan lyckas lika bra med det jag vill göra, som vilken kille som helst med samma förutsättningar. Visst finns det orättvisor och förtryck och självklart ska man inte ignorera det, men jag tror mycket mer på att jobba för rättvisa där det behövs än att skylla på (nästan) alla män.

Hjälp någon på riktigt istället..

Vet inte hur många som skrivit om hur ont de hade i magen och hur svårt de hade att sova under valnatten. Och på morgonen efter valet var det väldigt många som skämdes över att vara svenskar. Jag blir helt mållös över hur folk reagerar! För det första har jag aldrig förstått grejen med att skämmas över vad andra gör och för det andra så kommer säkert inte flyktingpolitiken att förändras nästan någonting, trots att SD fick många röster.

Det som däremot händer på riktigt varje dag är att folk blir sjuka, är med om olyckor, dör i krig, svälter ihjäl, blir mobbade, blir våldtagna, m.m., m.m. Istället för att gråta över SD's framgångar, hjälp någon på riktigt..!

Och nej, jag skulle själv inte rösta på SD framför allt av tre anledningar. Det var från början ett högerextremistiskt parti, som sannolikt fortfarande har många främlingsfientliga medlemmar, det är det enda partiet som nästan helt prioriterar bort miljöfrågor och slutligen har partiet många oerfarna politiker och en ofullständig politik, när det gäller tex ekonomiska frågor. 

Varför blir så många utbrända?

Jag vet jättemånga som har blivit utbrända och ibland undrar jag vad det är som gör att vissa blir det och andra inte. Att jag själv inte blivit det, tror jag till viss del beror på att jag är lat. Jag jobbar heltid och har ungefär åtta aktiviteter i veckan efter jobbet och ytterligare några intressen jag vill hinna med, så på sätt och vis gör jag ganska mycket saker. Och andra sidan lagar jag aldrig mat, tittar aldrig på nyheterna, jag jobbar nästan aldrig över, jag dammsuger lite för sällan och jag prioriterar alltid att sova eftermiddag eller ta sovmorgon, så fort jag får tillfälle. Visst stressar jag för mycket ibland, men det tror jag man klarar om man tar igen sig emellanåt. För mig är det livsviktigt att emellanåt ha tid att sova ut och tid att inte göra någonting..

Tiggare

Jag ger ibland pengar till folk som spelar eller sjunger på gatorna, men nästan aldrig till de som bara sitter och tigger. En ursäkt är att jag hellre ger pengar till välgörenhet, än att ge dem till någon som kanske inte får behålla dem själv. En annan ursäkt är att tiggarna är så många och att jag inte riktigt har någon ursäkt. Författaren PO Enquist beskriver det väldigt bra i sitt (icke)svar i programmet Allvarligt talat, lyssna 12:00 in i programmet.

 

Enklare än man tror ibland

På bara några dagar har har jag varit med om två jobbiga saker. Två helt olika grejer som fått mig att känna mig bortvald, dålig och helt talanglös. Jag är inte riktigt van vid det. Jag brukar mest ägna mig åt saker jag är bra på och då är det enkelt att ha bra självförtroende. Först blev jag jätteledsen, men när jag gråtit och pratat klart om det, kände jag att det sista jag vill vara är någon som är rädd för att misslyckas eller någon som låter sig knäckas av att andra inte tycker jag är bra nog. Dessutom är jag övertygad om att det finns en mening med allt och när jag att tänkte på allt bra jag har i livet, min familj, mina vänner och alla roliga saker jag gör, då blev det nästan omöjligt att vara ledsen längre. Så jag slutade vara det. Man kan inte alltid välja hur man ska må, men ibland kan man det och det är en enorm frihet när man lyckas skaka av sig även jobbiga saker..

Foxtrotkurser

Flera gånger har jag hört många av mina dansvänner bli väldigt upprörda över att vissa foxtrotkurser endast låter tjejer vara med om de dansar följare och killar om de dansar förare. Många tycker det är en förfärlig diskriminering. Som bakgrund kan jag nämna att de danskurser jag menar har ett upplägg där man hela tiden byter danspartner, vilket innebär att alla förare dansare med alla följare.

Själv dansar jag ofta med tjejer, jag för en hel del och skulle jag gå kurs i foxtrot, skulle jag absolut vilja gå som förare. Trots det kan jag inte tycka det är diskriminering att vissa kurser inte skulle tillåta mig att vara med som förare. Lika lite tycker jag det är diskriminering att en del kurser bara välkomnar de som går med på att dansa både förare och följare och kan tänka sig att dansa med alla. Det viktiga tycker jag är, att man jobbar för att det ska finns tillräckligt stort utbud av alla sorters kurser. För mig är det inte mångfald när tjejer ska dansa med tjejer och killar med killar om de inte själva vill det.. För mig är mångfald att acceptera folk som de är, så länge de inte diskriminerar andra. Och nej, jag tycker inte det är diskriminering att inte vilja dansa med någon av samma kön.

Imponerande..

När jag var yngre och även nu ibland, har jag skämts jättemycket för att jag har acne. Vet egentligen inte varför jag skäms, men det är verkligen svårt att tänka bort. Blev så glad att Isabella som ofta syns i mycket smink, fixat hår och snygga kläder, faktiskt vågar visa hur hon egentligen ser ut.

Modernt skräp

Vi tittade på många katedraler och kyrkor under resan. Bara en tog inträde, eftersom det var en utställning med modern konst inne i kyrkan...

 :-o :-O Hjälp!

Lilla Indy

Jag gillar att det inte behöver vara något fult och ytligt att dela med sig av sitt privatliv. Joey and Rory visar sina mest personliga stunder och ändå känns det bara som något fint..



Läs om deras dotter Indy! Bland det finaste jag läst på länge.

Vårvintermånad

Egentligen tycker jag bäst om våren, men kanske är det ännu bättre just nu, när man precis börjar ana att våren ska komma..



Varför är inte den här mer känd? Den är ju jättebra.

Redigt trött på..

..alla de som ser det som sin uppgift att hålla reda på alla andras vikt och matintag. "Vad lite du äter!", "Vad smal du har blivit!", "nu får du inte gå ner mer", osv, osv... De har oftast vett att inte kommentera övervikt, men ändå; håll tyst för tusan! Så länge det inte gäller en nära anhörig som man vet mår dåligt behöver man väl inte säga någonting alls. För det första är långt ifrån all viktnedgång orsakat av ätstörningar och även de gånger någon har en ätstörning blir det knappast bättre av att folk, från när och fjärran, kommenterar dennes vikt. För det andra tycker jag det är nedvärderande att ta för givet att någon inte klarar av att sköta sitt matintag själv. 

Vad gäller mig själv har jag gått ner i vikt tre gånger i livet (förutom att jag går lite upp och ner hela tiden). Första gången var jag kanske 12 år och växte mycket på längden och blev kanske lite smalare, eller snarare lite mindre rund.  På den tiden hade jag inte en tanke på varken vikt eller mat, och själv hade jag inte ens märkt att jag var gått ner i vikt, men det hade tydligen min danslärare, för hon ringde hem till min mamma och var orolig. Det gjorde mig jätteledsen och kränkt, som tur var gjorde mamma ingen grej av det, hon visste ju att jag åt och mådde bra. Andra gången jag blev smalare var jag kanske 18 år. Jag tränade mycket och var rätt fixerad vid mat och utseende. Visst var jag överdrivet hälsomedveten, och jag kan förstå att min familj pratade med mig om det. Men jag mådde bra, åt ändå helt ok med mat och jag blev aldrig underviktig, trots det, var det jättemånga som jag knappt kände som kommenterade mitt utseende, vilket bara gjorde mig ledsen. Tredje gången jag gick ner i vikt och verkligen inte kunde äta tillräckligt med mat var ca 6 år sedan. Jag mådde enormt illa nästan hela dagen varje dag i fyra år och jag hade ingen aning om varför. Jag gick på utredningar och gjorde många obehagliga undersökningar och fick till slut reda på att det var någon typ av magkatarr som "bara" gav illamående och som man inte kunde göra så mycket åt och inte visste orsaken till. Illamåendet var det värsta jag varit med om någonsin, innan kunde jag  knappt ana att man kan lida så mycket, så länge. Tycker det är ofattbart att jag tog mig igenom skolan och ibland fattar jag inte ens hur jag överlevde. Men min familj och mina närmaste vänner var fantastiska och efter fyra år blev jag bättre. Den här tiden var såklart väldigt påfrestande psykiskt och att då dessutom få höra kommentarer om hur smal jag var och hur lite jag åt var rent ut sagt skitjobbigt! 

Så vill man bry sig om och hjälpa andra, säg istället att de är fina , precis som de är.

Jag hade inte kunnat säga det så bra själv

Jenny Strömstedt skriver precis vad jag tänker.

"Jag står inte ut. Min ryggmärgsreaktion är att ställa mig som en kolerisk relik från svunna tider och skrika i falsett: TROR NI EMIL JÖNSSON KÄNDE EFTER? VA?

HUR MÅNGA OS-MEDALJER VINNER DEN SOM KÄNNER EFTER?

Sedan sansar jag mig."

Nä, jag tror inte att allt jobbigt är bra för att det danar karaktären och jag tycker absolut att man måste få klaga ibland. Men det skrämmer mig när folk (absolut inte bara 90-talister) tror att allt som är jobbigt är farligt eller fel..

Minnen

Jag hämtade upp min tvätt från tvättstugan i sista sekunden, min granne, som hade tiden efter, var där i god tid. –Du kan ha kvar tvätten i torktumlaren, den använder jag ändå inte. Du vet, jag är van att hänga all tvätt, sa hon.

Det slog mig, att i framtiden kommer ingen längre säga så. Det spelar ingen roll att det blivit trendigt med husmorssysslor. Att vi lär oss mangla lakan, pressa kläder och krusa örngottsband, den där fliten, arbetsviljan och inställningen att småsaker får ta lång tid, den har jag aldrig sett hos någon i min ålder, knappt i generationen över heller. Det är något som bara kommer leva kvar i minnet av våra far- och morföräldrar..

OS och regnbågar

Man ser regnbågar överallt nu när OS är i Sotji. Själv tror jag det är som en flytande skala. Visst finns det säkert många som är helt heterosexuella och många som är helt homosexuella, men fler än man tror ligger nog någonstans däremellan. Det är flera saker som fått mig att tänka så. Bland annat har jag funderat på varför så många av mina dansvänner som är tjejer, är bisexuella medan jag inte vet en enda danskille som är det. Och varför så många tjejer som i barndomen blivit utsatta för sexuella övergrepp av män, ofta skaffar flickvän senare i livet. Jag tror helt enkelt miljö, kultur och trender spelar stor roll för vad man är öppen för. När man tänker så blir det inte längre "vi" och "dem"..

En vit jul skrämmer mig

Innan jul var det en massa prat om hur viktigt det är att fira en vit jul och alltså avstå helt från alkohol om man firar ihop med barn. Bland det värsta jag läste var att många skrev att de firar en vit jul, eftersom det är barnens dag. Hallå! Alla andra dagar då, är de inte barnens dagar? Jag är så glad att jag växte upp med en familj som aldrig behövde tänka tanken på en vit jul. Det var aldrig något problem, i mina ögon var alla alltid nyktra. Sedan tog några kanske en julöl till julbordet eller en nubbe till midsommar, men vad gjorde det så länge de var som vanligt. Däremot betydde inte fredagsmys, after work, förfest, julfest, restaurangbesök, osv att man var tvungen att dricka alkohol, mamma och pappa kunde ha kul ändå. Visst har jag sett dem lite extra glada någon enstaka gång, men det var mest roligt.. Jag har aldrig sett dem fulla och jag tror aldrig att de var det heller. Det är något som skrämmer mig minst lika mycket, när man ser hur föräldrar passar på att dricka sig fulla när barnen inte är med..

"Bättre att ta ut glädjen direkt"

"Jag tänkte inte så alls, bättre att ta ut glädjen direkt, det går ju inte att gå runt att oroa sig i onödan. Hade det hänt så hade jag fått tackla det då. Så tänker jag med de mesta i livet. Oro tar onödig energi."

-Isabella Löwengrip

Ibland kan jag känna att man inte riktigt borde glädja sig för saker man inte är säker på, men varför inte egentligen? Man kan ju ändå inte vara helt säker på någonting..

En timme om dagen...

Det borde man väl kunna avsätta för att bli bättre på något? Att bara öva på saker när lusten faller på, ger troligtvis mycket sämre resultat, så nu ska jag skärpa mig. Några månader i alla fall..

Jag gillar Isabella!

Blondinbella alltså. Jag läste hennes blogg när jag var yngre, då tyckte jag mest att det var kul med alla bilder på kläder och väskor. För några veckor sedan kollade jag på hennes blogg igen och blev överraskad. Jag tycker det är kul att hon är så öppen om det mesta trots att hon är känd. Det anses ofta lite fult att lägga upp en massa bilder på sig själv och berätta om sitt privatliv, men alla måste väl inte vara integritetsfulla? Jag tycker hon är intressant. Hon har ju ändå lyckats starta en mängd företag, gett ut flera böcker, har en av Sveriges största bloggar, är gift, har barn och är ändå bara 23 år..

För ett tag sedan köpte jag hennes nya hårvårdsprodukter och medskickat i paketet fanns rosa Anthon Berg-marsipan, hur proffsigt är inte det?! ;-)

Vilken fasad?

Mia Skäringer har skrivit en krönika som heter Lyckofasaden tar död på oss. 35 000 personer har delat hennes text på facebook! Va?! Kan det verkligen vara så att flera tusen svenskar känner press på sig att alltid vara lyckliga? Jag kan förstå vad Mia menar, hon är ju kändis, och det finns säkert en hel del förväntningar om att man ska se glad och pigg ut när man är med i media, men alla 35 000 som har delat texten kan ju inte vara kändisar. Själv tycker jag folk som alltid är jätteglada och positiva är tråkiga och opersonliga och min erfarenhet är att andra uppskattar när man visar sig svag eller ledsen. Så varifrån pressen, att man alltid ska vara lycklig, skulle komma ifrån, det har jag ingen aning om..

Visst blir man glad när man ändrar sig?

Jag blir i alla fall det, för ofta bildar jag mig en uppfattning om saker ganska fort och ofta håller jag kvar vid min åsikt. Men ibland förvånar jag mig själv. Tex fick jag en ny arbetskamrat för ett tag sedan, som jag först inte alls tyckte om, men nu är hon en av mina favoriter, på många sätt. Dels är det kul att allt inte är som man tror och dels blir man lite mer ödmjuk varje gång man har fel..