Visst är det konstigt..

..när folk som talar om förtryck och vikten av att acceptera olikheter, samtidigt totaldissar alla som inte tycker precis som de själva? Deras argument blir plötsligt så tomma. Ett exempel är Sanna Lundell när hon sommarpratade i år. Hon säger en hel del bra saker om beroendesjukdomar, men när hon några minuter tidigare sagt att alla som inte erkänner patriarkatet och mäns överordning, saknar vitala delar i hjärnan blir resten inte heller så trovärdigt. Det är inte det att hon tycker annorlunda än jag, utan det att hon idiotförklarar alla som inte tycker precis som hon.
Sanna säger också att hon är säker på att hennes dotter kommer att tvingas ta hänsyn till alla män, tystas ned, klappas på huvudet, få sämre lön, utsättas för tjatsex m.m. För mig är det en jättekonstig inställning. Varför skulle hennes dotter så säkert behöva vara med om det när jag sluppit? Jag har aldrig upplevt patriarkatet här i Sverige, jag har aldrig blivit klappad på huvudet, aldrig tystats ned, aldrig haft sämre lön än någon kille med samma arbetsuppgifter och jag har heller inte känt av något själsligt slaveri, som enligt Sanna bor i alla kvinnor. Jag är ungefär som de flesta; osäker ibland, bra på en del saker, dålig på annat. Skillnaden från Sannas dotter är förstås att jag har en familj som alltid tagit för givet att jag är lika mycket värd som alla andra och att jag kan lyckas lika bra med det jag vill göra, som vilken kille som helst med samma förutsättningar. Visst finns det orättvisor och förtryck och självklart ska man inte ignorera det, men jag tror mycket mer på att jobba för rättvisa där det behövs än att skylla på (nästan) alla män.