Redigt trött på..

..alla de som ser det som sin uppgift att hålla reda på alla andras vikt och matintag. "Vad lite du äter!", "Vad smal du har blivit!", "nu får du inte gå ner mer", osv, osv... De har oftast vett att inte kommentera övervikt, men ändå; håll tyst för tusan! Så länge det inte gäller en nära anhörig som man vet mår dåligt behöver man väl inte säga någonting alls. För det första är långt ifrån all viktnedgång orsakat av ätstörningar och även de gånger någon har en ätstörning blir det knappast bättre av att folk, från när och fjärran, kommenterar dennes vikt. För det andra tycker jag det är nedvärderande att ta för givet att någon inte klarar av att sköta sitt matintag själv. 

Vad gäller mig själv har jag gått ner i vikt tre gånger i livet (förutom att jag går lite upp och ner hela tiden). Första gången var jag kanske 12 år och växte mycket på längden och blev kanske lite smalare, eller snarare lite mindre rund.  På den tiden hade jag inte en tanke på varken vikt eller mat, och själv hade jag inte ens märkt att jag var gått ner i vikt, men det hade tydligen min danslärare, för hon ringde hem till min mamma och var orolig. Det gjorde mig jätteledsen och kränkt, som tur var gjorde mamma ingen grej av det, hon visste ju att jag åt och mådde bra. Andra gången jag blev smalare var jag kanske 18 år. Jag tränade mycket och var rätt fixerad vid mat och utseende. Visst var jag överdrivet hälsomedveten, och jag kan förstå att min familj pratade med mig om det. Men jag mådde bra, åt ändå helt ok med mat och jag blev aldrig underviktig, trots det, var det jättemånga som jag knappt kände som kommenterade mitt utseende, vilket bara gjorde mig ledsen. Tredje gången jag gick ner i vikt och verkligen inte kunde äta tillräckligt med mat var ca 6 år sedan. Jag mådde enormt illa nästan hela dagen varje dag i fyra år och jag hade ingen aning om varför. Jag gick på utredningar och gjorde många obehagliga undersökningar och fick till slut reda på att det var någon typ av magkatarr som "bara" gav illamående och som man inte kunde göra så mycket åt och inte visste orsaken till. Illamåendet var det värsta jag varit med om någonsin, innan kunde jag  knappt ana att man kan lida så mycket, så länge. Tycker det är ofattbart att jag tog mig igenom skolan och ibland fattar jag inte ens hur jag överlevde. Men min familj och mina närmaste vänner var fantastiska och efter fyra år blev jag bättre. Den här tiden var såklart väldigt påfrestande psykiskt och att då dessutom få höra kommentarer om hur smal jag var och hur lite jag åt var rent ut sagt skitjobbigt! 

Så vill man bry sig om och hjälpa andra, säg istället att de är fina , precis som de är.