Så hette en av våra föreläsare på utbildningsdagen igår. Han är långdistanslöpare, men jobbar nu som föreläsare på heltid. Beskriver sig själv som normal, men ogenomsnittlig.
Rune är född -56 och har sedan han var 17 år sprungit 23 000 mil! Hans rekord på maraton är 2 h och 18 min och under ett 48-timmarslopp har han lyckats springa 37,4 mil. Hans träningsprinciper låter relativt enkla; spring aldrig längre och snabbare, än att du vill ut och löpträna igen nästa dag. Vilja, självförtroende och en tanke om man man ska genomföra det man tänkt är avgörande för prestationer.
Han berättade också om sin tid som idrottslärare och varför han nästan aldrig spelade brännboll på lektionerna. Det går mest ut på att vänta. Vänta på att bli invald i något lag. Sedan vänta på uteplan eller vänta på att få slå eller springa. Jag kände verkligen igen mig, för jag var en av dem som alltid slog med platta träet och gav det andra laget tre poäng i enhandslyra, om jag hade "turen" att träffa bollen vill säga. När vi var utelag fångade jag nästan aldrig bollen. Ofta aktade jag mig om bollen kom nära mig, eftersom jag visste att om jag lyckats fånga den, så kunde jag ändå inte kasta den ända fram till brännaren.
Underhållande att höra hans föredrag, eftersom uthållighetssporter ligger så långt ifrån min personlighet som det kan göra. Men en sak har vi tydligen gemensamt. När jag efter föreläsningen stod i kassan på Naturkompaniet, visade det sig att vi båda handlar ullkläder från samma märke...
Besök Runes hemsida på: www.loparlarsson.se
1 kommentar:
Klok idrottslärare! Jag har aldrig fattat varför man tävlade så mycket på idrotten i skolan. Det gjorde mig aldrig mer motiverad, snarare mindre (för jag var precis som du). Och i mitt yrke har jag ju lärt mig att träna på det som behövs och det som man är mindre bra på, träning ger ju färdighet! Möjlighet att "träna" på idrotten fick man aldrig i skolan, det var tävla direkt..
Skicka en kommentar