Jag älskar lin!

"Det så omtyckta och användbara linet återfinns i så vitt skilda produkter som blånor för rörmokarens tätningar av rör till den finaste damastduk som pryder festbordet. Ur linet kan man utvinna de mest skilda produkter allt från linfrön på brödet, linolja, papper, rep och säckar. Kanske just därför gav Carl von Linnés linet det latinska namnet Linum Usitatissimum, vilket just betyder ”det mycket användbara”. Vad kan vara mer passande för en ört vars fibrers egenskaper inte kan överträffas vad gäller hållfasthet, naturlig lyster/glans och absorptionsförmåga. Linet kan ta upp 40 % fukt av sin egen vikt utan att kännas fuktig. Lin har odlats i Sverige i närmare 2000 år. Det blev tidigt en viktig handelsvara och skattemedel. Odling för avsalu i norra
Sverige och för husbehov i hela landet. Det färdiga tyget lät sig blekas, utlagt på snön i marssolen, till bländande vitt. Det kunde då användas till högtidskläder, fina sängtextilier och duktyger. Grövre och oblekta linnekvaliteter kunde användas till foder, säckar och varp i halvyllevävnader. En del kunde färgas blått som randat med vitt gav vackra sängbolster. Under 1700-talet började bomull importeras till Sverige både som färdiga tyger men också som råmaterial för beredning och vidareförädling till garn och tyg i landet. Frakten av bomullen var kostsam och de fabrikstillverkade produkterna blev mycket dyra. Detta gjorde bomullsprodukterna mycket åtråvärda och exklusiva och kom de därför att användas i de allra finaste högtidsplaggen. Linet som långt tillbaka haft denna höga status fick då som hemodlat och hemproducerat material, många gånger en lägre status, och kom att användas i enklare vardagsplagg. Först på 1860-talet blev den industriellt beredda bomullen så billig att den togs i anspråk för enklare textilier och som varp till halvlinnevävnader. I dag har statusen hos de båda materialen svängt och linnet anses åter vara det mer exklusiva materialet. Som duktyg har linnet dock alltid behållit den högsta statusen."

Källa: www.skansen.se