Jag läser nästan aldrig dikter, men på gymnasiet var vi tvungna och en av alla dikter gillade jag. Bo Bergmans "Jag fryser om dina händer", den kommer jag nog alltid att minnas, den är fin den.
"Jag fryser om dina händer,
när du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din.
Så fattig att jag inte äger
en droppe blod som är min."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar