Några bilder från senaste tiden..

                              Lenninge Herrgård

       Kempens hembygdsgård

      Lilla K's trädgårdskök

     Fäbodvall i Trönö

      

       

      

Min dator är tillbaka!

Nu kan jag äntligen blogga med bilder igen, men jag vet inte riktigt var jag ska börja..

I helgen som gått, var jag i Gävle och dansade i tre kvällar. Det var femårsjubileum på Gävlemaran och jag tror jag har varit där alla nio gånger! Hur som var det riktigt trevligt och bäst var nog efterfesten, när vi satt och spelade och sjöng i hotellfoajén ända fram till måndagmorgonen. :-)

Och så kan man äntligen fota dansbilder i dagsljus igen. När man kämpat med nästan obefintlig belysning hela vintern är det fantastiskt..

SMS från mamma

Jag blev jätteglad! :-)

                                    Delar av min familj är ute på promenad

P.S. Min dator är på en egen resa i Hälsingalnd, därav så få blogginlägg senaste veckorna..

Lilla Indy

Jag gillar att det inte behöver vara något fult och ytligt att dela med sig av sitt privatliv. Joey and Rory visar sina mest personliga stunder och ändå känns det bara som något fint..



Läs om deras dotter Indy! Bland det finaste jag läst på länge.

Mer country

För någon vecka sedan var jag i Hälsingland och dansade och hälsade på en vän. En trevlig helg, fick många bra danser, gott kaffe, en ny favoritlåt och så glömde min dator..

Flygvapenmuséet

Jag har varit där förut, men jag gillar det bara mer och mer för varje gång. Nu var jag och min kompis Louise där och vi körde JAS 39 Gripen i simulatorn, vilket var jättekul. Farbrorn som instruerade oss var jätteförvånad över att det bara var vi, tydligen hade inga andra tjejer kommit ensamma och flugit 40 min var tidigare. Konstigt, för både Louise och jag vill flyga mer! :-) Jag antar att många inte vet om det, men jag kan verkligen rekommendera det. Här kan man boka.

Förutom alla flygplan finns det jättefina interiörer från 50-, 60-, och 70-talet.

Vårvintermånad

Egentligen tycker jag bäst om våren, men kanske är det ännu bättre just nu, när man precis börjar ana att våren ska komma..



Varför är inte den här mer känd? Den är ju jättebra.

Redigt trött på..

..alla de som ser det som sin uppgift att hålla reda på alla andras vikt och matintag. "Vad lite du äter!", "Vad smal du har blivit!", "nu får du inte gå ner mer", osv, osv... De har oftast vett att inte kommentera övervikt, men ändå; håll tyst för tusan! Så länge det inte gäller en nära anhörig som man vet mår dåligt behöver man väl inte säga någonting alls. För det första är långt ifrån all viktnedgång orsakat av ätstörningar och även de gånger någon har en ätstörning blir det knappast bättre av att folk, från när och fjärran, kommenterar dennes vikt. För det andra tycker jag det är nedvärderande att ta för givet att någon inte klarar av att sköta sitt matintag själv. 

Vad gäller mig själv har jag gått ner i vikt tre gånger i livet (förutom att jag går lite upp och ner hela tiden). Första gången var jag kanske 12 år och växte mycket på längden och blev kanske lite smalare, eller snarare lite mindre rund.  På den tiden hade jag inte en tanke på varken vikt eller mat, och själv hade jag inte ens märkt att jag var gått ner i vikt, men det hade tydligen min danslärare, för hon ringde hem till min mamma och var orolig. Det gjorde mig jätteledsen och kränkt, som tur var gjorde mamma ingen grej av det, hon visste ju att jag åt och mådde bra. Andra gången jag blev smalare var jag kanske 18 år. Jag tränade mycket och var rätt fixerad vid mat och utseende. Visst var jag överdrivet hälsomedveten, och jag kan förstå att min familj pratade med mig om det. Men jag mådde bra, åt ändå helt ok med mat och jag blev aldrig underviktig, trots det, var det jättemånga som jag knappt kände som kommenterade mitt utseende, vilket bara gjorde mig ledsen. Tredje gången jag gick ner i vikt och verkligen inte kunde äta tillräckligt med mat var ca 6 år sedan. Jag mådde enormt illa nästan hela dagen varje dag i fyra år och jag hade ingen aning om varför. Jag gick på utredningar och gjorde många obehagliga undersökningar och fick till slut reda på att det var någon typ av magkatarr som "bara" gav illamående och som man inte kunde göra så mycket åt och inte visste orsaken till. Illamåendet var det värsta jag varit med om någonsin, innan kunde jag  knappt ana att man kan lida så mycket, så länge. Tycker det är ofattbart att jag tog mig igenom skolan och ibland fattar jag inte ens hur jag överlevde. Men min familj och mina närmaste vänner var fantastiska och efter fyra år blev jag bättre. Den här tiden var såklart väldigt påfrestande psykiskt och att då dessutom få höra kommentarer om hur smal jag var och hur lite jag åt var rent ut sagt skitjobbigt! 

Så vill man bry sig om och hjälpa andra, säg istället att de är fina , precis som de är.