Mitt förhållande till dansen förändras hela tiden. Det känns som det går fort. Förälskelsen är definitivt över, men vänskapen har blivit starkare. Det är inte längre ovant och inte det minsta overkligt. Det är min vardag.
Jag minns i början, då det var nytt att komma så nära andra människor. Då var det spännande på ett sätt som jag inte längre kan känna.
Den närhet jag nu upplever som mest uppenbar är när dansen känns fantastisk. Det har inget med fysisk närhet att göra, utan är snarare en närvaro i nuet...
3 kommentarer:
Vad bra skrivet! Visst kan man likna dansen vid ett förhållande. Jag liknade min relation till dansen såhär: "Jag trodde att min första danssommar var en övergående förälskelse, som aldrig kunde bli lika fantastisk igen, men förälskelsen har snarare övergått till djup kärlek med passionen fortfarande kvar." Även om passionen inte alltid är så "eldig". Jag undrar bara, om och i så fall när, det tar slut?
:-/
Som alla andra droger får man se upp att man inte får en överdos. Tillslut kanske spänningen går över och med det förloras det man tyckt varit roligt; vilket gör att man dras mot de allt mer tyngre drogerna som finns...
Gabriella: Jag kan tycka att min passion tagit slut ibland...men jag trivs ändå väldigt bra när jag är på dans. Så ibland får man dansa med någon som verkligen dansar och då kommer jag på hur mycket dansen ändå betyder!
Anonym: Jag är nog redan ganska beroende av många saker...men har hållit mig ifrån tyngre droger.
Skicka en kommentar